En natt

Jag vaknar upp ur en katastrofal dröm. Drömmen rör ihop allt och gårdagen blandar sig med sin föregångare, och helt säker på vad drömmen betyder just idag kan jag knappast vara. Men drömmar dör ofta innan de haft tid att förstöra ens dag.

Innan jag hunnit fundera över något ytterligare börjar skådespelet. Jag vet att det ser ut som om jag sitter i trans, men jag kan inte annat än le åt varelserna. Förundrad över hur graciöst de slår någon blodig, med täckmanteln att de försöker bry sig om densamma, samtidigt som alla tillsammans spinner en väv av övertygelse. Varelserna är ibland inverterade så att de genom egna linser ser alla på omvänt sätt, såvida de inte innehar den temporära status som krävs för att omedvetet och medvetet manipulera. Jag vidgar mina ögonöppningar för att se bättre.

Någon bankar på min axel. Jag ignorerar det några korta evigheter, men till slut öppnar jag dörren och han slutar inte banka förrän jag kastar ut min arm. Jag stirrar uppfordrande på honom.

”Jag…” Han tystnar tvärt när jag utan att röra en muskel försöker strypa hans luft, men han återfår till mitt förtret modet och börjar på nytt: ”Jag– Jag hade tänkt dräpa varelserna.”

Det är som i drömmen – han har kommit för att ta deras liv, men jag kan kallt stoppa det. Jag känner till hans svaghet – han vill hålla mig vid liv. Han upprepar, mer övertygad nu: ”Jag ska dräpa varelserna.” Min motattack var lugn. ”Om du tar livet av varelserna har du också förgjort min livsglädje. Jag och varelserna lever i symbios, så ett mord på dem dödar även mig. Om du gör det ska jag minnas det resten av mitt liv.”

Jag ser hur verkningslösa mina ord varit och trots mina protester lyfter han varsamt ut varelserna en efter en – ut i den fria luften högt över marken. De flyger lättsamt iväg, men jag faller. Ner i en svart avgrund med en svag nyans av kol.

Dan Wolff, juli 2008