Mina sista minuter

Det är varmt. Blundar och fuktar läpparna. De är torra av allt damm. Kallsvettas. Håller hårt om träbänken. Fingrarna glider längs det sträva träet. Någon knuffas, skrattar. De ser väl att jag är rädd. Försöker svälja, men halsen är torr.

Det är mycket ljud överallt. Håller för öronen. Det blir nästan helt tyst. Publiken hörs avlägset, dånande.

Rustningen är tung, men jag försöker sträcka på mig. Det drar, och luften för med sig en varm, unken lukt, och jag ryser; vet vad som väntar.

Varför kunde jag inte låtit bli att stjäla det där mjölet? Inte behövde jag det väl så mycket? Och varför litade jag på Onesimus? Varför sa Onesimus till dem, varför? Jag hatar honom för det. Varför kunde han inte ha hållit tyst? Hade det inte varit för honom skulle jag inte sitta här. Hade det inte varit för honom skulle de aldrig ha sett mig. Då skulle jag inte sitta här och vänta på att dö.

Jag minns hur de drog mig till fängelset, den tunga, fuktiga lukten bland fångarna, hur de spydde, gnydde, hur mörkt det var. Men jag behövde bara stanna där några dagar, innan de drog ut mig; de behövde någon som kunde slåss, någon som kunde döda. Vet inte varför de valde mig. Jag är inte alls stor, stark och modig och verkligen ingen krigare. Men jag såg väl någorlunda frisk ut, i jämförelse med de andra.

Lutar mig bakåt mot den svala, skrovliga stenväggen. Nu kommer det i alla fall ta slut fort. Jag försöker slappna av.

Jag sitter på bänken, längst ut, längst bort från gallerdörren. På ena sidan finns en kall, död vägg. På den andra sidan sitter de andra fångarna. De pratar, skrattar, men de låter en aning oroade, som om de vet vad som väntar, men det gör de ju också.

En av dem, en som är väldigt högljudd, ser rätt läskig ut. Det är inte för att han verkar stark eller farlig, utan mer för hans sätt att le elakt, ett tandlöst leende. Han måste känna sig säker på att överleva, annars skulle han nog inte se så glad ut.

Det verkar nästan som om de flesta är säkra på att överleva, för det är ingen som ser särskilt rädd ut. Jag kan inte låtsas om att jag inte vet vad som kommer att hända.

Vakten står och ser ut över arenan. Han går mot oss, ropar, peppar oss:

”Vissa av er tänker att ni inte ska slåss. En del att ni inte kan.” Han kastar en blick på mig. ”Hör hur publiken ropar.”

De ropar sitt verbum itero om och om igen: ”Döda, döda, döda!”

”Kör in svärdet i en annan människas kropp”, fortsätter han och kör ner ett svärd i marken, ”och de applåderar åt er.” Han går fram och tillbaka, och granskar oss.

”Till sist ska vi alla dö. Vi kan tyvärr inte alltid välja hur, men vi kan kämpa och bli ihågkomna som män.”

Vi ställer oss upp. Snart är det dags. Han öppnar långsamt gallerdörren. Den gnisslar, jag ser hur skuggorna ändras, och allt mer ljus kommer in. Ett öronbedövande dån; publiken stormar. Nu, snart.

”Ut och dö ärofyllt!” ropar vakten och vi börjar gå ut på arenan.

Benen darrar och jag mår illa, jag kommer säkert att kräkas snart. Jag andas in den torra luften, blundar, låter musklerna slappna av, ser mig omkring och går långsamt mot dörren. Svärdet är alldeles för tungt. Kommer inte kunna svinga det. Vill egentligen inte heller, så det är väl lika bra. Skölden är också ganska tung. Jag går förbi vakten.

”Kom igen nu! Du klarar dig nog ska du se. Ut och visa vad du går för!” ropar han och klappar mig på axeln. Jag rycker till.

Visst. Med lite tur kanske jag klarar mig i några minuter. Går spänd ut i det bländande ljuset. Ser hur arenan tar form, hur publikens viftande syns allt mer. Jag ser hur de skriker, tjoar, men jag hör dem inte. Det har slagit lock för öronen; jag hör ingenting, tills ljudet plötsligt kommer tillbaka med full styrka.

Jag tittar tillbaka mot den öppnade gallerdörren. Vakten ler lite och stänger den. Han står kvar och iakttar spelet.

Föreställningen börjar; mina minuter är räknade. Känner det tunga svärdet och skölden i händerna. Vad ska jag göra? Prövar att svinga svärdet i luften. Tappar nästan balansen men tappar svärdet helt. Tar upp det igen och försöker än en gång. Det går något bättre, men fortfarande långt ifrån bra. Ska jag försöka mig på ett anfall? Nej, jag kommer ändå inte att klara det. Skulle säkert sluta med att jag råkar döda mig själv.

Tittar upp mot läktaren. Har bara suttit där en gång, och det var när jag var åtta år gammal, när pappa tyckte att han hade mycket pengar. Den gången tyckte jag att det var riktigt roligt att få sitta där och titta på föreställningen, och pappa hade varit lika uppspelt som jag. Nu, när jag själv spelar här på arenan är det inte lika roligt. Jag skulle ge vad som helst för att få komma härifrån, men jag vet att det är lönlöst att drömma.

Vill inte. Vet att jag inte kommer att döda någon, så jag kastar iväg svärdet, så att jag kan gå friare. Skölden behåller jag. Kommer nog att behöva den.

Ser mig omkring, så att jag kan undvika ett utfall. Han med det läskiga leendet tittar på mig. Han ser nog att jag är rädd, och han skrattar. Han tar sats och har sitt svärd berett att hugga. Han ser helt galen ut.

Jag börjar backa bakåt och håller upp skölden. Det går faktiskt ganska bra och rustningen känns faktiskt ganska lätt att röra sig i. Jag ska försöka mig på en fint: kastar mig åt sidan och landar klumpigt på sanden. Skölden hamnar lite på sidan och skyddar knappt.

Den galne är tyvärr inte så klumpig som man kunde hoppas. Han följer efter och kastar sig efter mig. På en bråkdels sekund är klingan över mig. Jag försöker få upp skölden, men tappar den på vägen och skyddar ansiktet med armarna, som istället träffas av bladet.

Det svartnar för ögonen. Jag faller ihop. Smärtan pulserar i armarna. Det blir varmt av blodet som rinner längs magen. Grimaserar av smärta. Hostar och andas in ännu mer av dammet, som färgas svart av blod.

Hör ropen. ”Döda, döda!” skriker de. Kunde jag skrika skulle jag skrikit detsamma. Jag vill inte leva mer.

Försöker vrida huvudet uppåt. Ser en tumme långt borta på arenan vridas neråt. Alla vet att det betyder att jag ska dö, och det är vad alla har väntat på. De tycker nog att jag redan levt alldeles för länge.

Sneglar uppåt, upp mot det galna ansiktet. Han skrattar och jag ler - eller snarare grimaserar - glädjelöst tillbaka. Han hoppar, tar sats med svärdet.

Känner bröstkorgen tryckas sönder. Ser den blanka klingan närma sig ansiktet. Solljuset reflekteras i eggen. Det är varmt.

Dan Wolff, april 2006