Osynlig

Skuggan

Det var mörkt. Månen hade gått i moln och ett lätt duggregn föll över gatan. Gatlyktorna kastade ett svagt orangefärgat sken över vägen och belyste dropparna som långsamt föll neråt, men skuggorna som blev var mörkare. Än följde jag min skugga, än följde den mig. Plötsligt var det inte bara en skugga, utan två. Det var någon bakom mig. Som stirrade mig i nacken.

Jag gick vidare och vände mig inte om; jag skulle ju ändå se vems skugga det var när han eller hon passerade mig. Från skuggan att döma var det en tjej med långt slängande hår. Ingen fara alltså.

Gick lite långsammare för att personen bakom mig skulle kunna passera, men det gjorde hon inte. Hon fortsatte att gå ungefär två meter bakom mig, och istället ökade jag takten. Det gjorde hon också.

Andedräkten

Vände mig om fort och såg... ingen. Ändå fanns skuggan av henne där och jag vände mig om igen. Såg fortfarande ingen. Jag följde långsamt skuggan från håret ner till midjan och till benen och fötterna, men bredvid skuggan av fötterna, där det borde ha funnits ett par riktiga fötter fanns ingenting. Precis ingenting.

Det var som om hon var osynlig, ett spöke. Jag gick mot skuggans ben och hörde nu andedräkten. Hon syntes inte, men hade en skugga och en rasslande andedräkt som fick kalla kårar att krypa nerför ryggraden.

Jag försökte säga nåt, men allt som kom ut ur munnen var ett otydligt "l...ä-öh" och hon sa ingenting, utan fortsatte att andas hörbart.

En hand sattes på min axel och med ilfart spreds rysningar genom hela kroppen och jag blev kallsvettig.

Spöket

Den var onaturligt kall, men det kändes att det var en riktig hand, att den levde. Jag stod som förstenad och kunde inte röra en muskel. Jag ryckte till, men handen rörde sig inte en millimeter.

Min hand rörde vid den kalla handen, försökte lyfta bort den, men den satt som fastklistrad. Jag följde handen upp mot armen, och en kropp som liksom handen var onaturligt kall, och precis lika osynlig. Jag började också känna mig kall.

Vi var mellan två lyktstolpar, och i halvmörkret tyckte jag plötsligt att jag såg henne. Hennes ansikte var iskallt och ögonen glodde hatande på mig. Jag såg på min egen hand som höll hennes arm. Hon kastade den av sig och sprang därifrån.

Ensam stod jag och kollade på min hand, det vill säga jag skulle ha gjort det, om den nu inte varit osynlig.

Dan Wolff, 2006