Möte med 13

Hon sover lugnt. Jag kysser henne fjäderlätt på kinden, känner hennes ljuvliga doft och reser mig långsamt ur sängen. Hon är så otroligt vacker där hon ligger, min älskade Anna. Klockan är 02:51 – ingen brådska alltså. Drar snabbt på mig kläder och ställer mig vid sängkanten. Hon andas mjukt. Jag står och bara beundrar henne i en evighet, hennes bröstkorg som sakta höjs och sänks, hennes fridfulla leende… Sneglar motvilligt ner på klockan. 02:54.

”Jag är tillbaka inom en halvtimme”, viskar jag ut i rummet, blickar mot henne en sista gång och går ut och stänger ljudlöst dörren efter mig. Går förbi ungarnas båda rum och hör deras sovande andetag. Väl ute drar jag in den friska nattluften och cyklar snabbt mot Jockes lägenhet. När jag är framme är de elva andra också på ingång. Utan att växla ett ord går vi in i trapphuset och kliver in i lägenheten. Slänger en blick på klockan, och vi är punktliga som vanligt: 03:00, prick.

Vi sätter oss runt bordet, upplyst av ett ensamt levande ljus, och vi tittar alla på Jocke som har det glänsande halsbandet på sig. Jag tycker mig se Annas ansikte i dess gnistrande färger – en hallucination, men en trevlig sådan. Jocke bryter tystnaden.

”Tack för senast. Som ni vet är i princip alla hinder undanröjda och det inte mycket kvar att göra nu. Om knappt 72 timmar kommer vi hålla ett möte där vi informerar om den nya ordningen och vad var och en förväntas bidra med. Vi kommer vara på Helgö och konsekvensen för dem som inte är där blir långt värre än det Karima hotade skulle hända er, Eva och William. Snart ska ni få vidarebefordra meddelandet, men innan dess ska ni få veta vem av er som ska bli min efterträdare.” Jocke tittar granskande på var och en av oss. Jag vågar inte hoppas för mycket, men det dröjer i alla fall maximalt tre månader tills jag blir av med skuggan. ”Eva, jag vet att jag kan lita på dig. Du ska ta över när jag är borta.”

”Bra”, säger Eva kort.

Jocke drar upp en brun, läderinbunden bok och ger den till Eva. ”Jag har markerat vem som ska ta vilka personer. Sedan är det bara att försvinna, så ses vi om tre dygn.”

Eva skickar vidare boken och när det blir min tur bläddrar jag och ser att jag har blivit tilldelad ett tjugotal namn. Jag memorerar namn och telefonnummer, skickar därefter boken vidare och går ut och cyklar långsamt hemåt. Jag fiskar upp mobilen och ringer personerna. De flesta säger inget, men jag hör dem lyssna uppmärksamt. Snart är det avklarat och strax därefter är jag hemma. Kikar på klockan. Den är 03:16.

Jag ställer mig utanför dörren och lyssnar – det är knäpptyst, och när jag kommer innanför dörren hör jag åter ungarna och Anna andas lugnt, sovande. Jag tassar upp till sovrummet, klär av mig och kryper ner under täcket. Jag andas in den ljuvliga doften och viskar tyst för mig själv: ”Inom tre månader ska allt bli som vanligt igen, älskling. Bara tre månader.” Kysser Anna lätt på kinden, och lägger mig tillrätta invid henne. Leende.

Dan Wolff, april 2008