En ny skugga

Det är mörkt. Månen lyser knappt igenom de tunga molnen och ett lätt duggregn faller över gatan. Dropparna glittrar i gatlyktornas orangefärgade natriumsken, men lamporna lämnar det mesta av omgivningen orörd. Allteftersom jag går blir min skugga längre och sedan kortare igen – än följer jag min skugga, än följer den mig. Skit, jag hinner ju knappt vara hemma om kvällarna… Gunnar klagar och det gör han nog rätt i; träffar inte Lo och Wilhelm så mycket som jag borde. Lo har ju gjort ett stort projekt om vargar som jag inte hunnit se. Jag borde visa mer intresse för hennes arbeten. Men hon är–

Jag rycker omärkligt till; plötsligt är det inte bara en skugga, utan två. Det är någon bakom mig. Som stirrar mig i nacken. Med sinnena på helspänn går jag vidare, vänder mig inte om. Jag kommer ju ändå se vems skugga det är när hen passerar mig. Av skuggan att döma är det en tjej med långt slängande hår. Jag andas tyst ut; ingen fara.

Går lite långsammare så att hon som är bakom mig ska kunna gå förbi, men hon fortsätter i samma takt som jag, ett par meter bakom mig. Istället ökar jag tempot, men hon gör detsamma. Jag sneglar bakåt, vänder huvudet halvt och ser – ingen. Ingen?! Men nog fanns väl skuggan där? Jag stannar och vänder mig om helt den här gången. Ser fortfarande ingen mänska; det är många skuggor på vägen och dunkelt… kanske såg fel.

Jag hör hennes andedräkt och visst finns skuggan där också. Blundar – måste sett fel – och tittar, stirrar ut i mörkret. Följer skuggan från håret ner till midjan, till benen och fötterna – men där de riktiga fötterna borde vara finns ingenting. Som om hon är osynlig, ett spöke. Skuggan glider sakta närmare, andedräkten mer rosslande. Fan, jag drömmer. Skälver, spänner mig.

Öppnar munnen, det stockar sig i halsen, säger ett grumligt ”hj… äh–”. Hon andas hest. Jag hoppar till: en hand på min axel och ilande rysningar sprider sig genom kroppen. Står som förstenad.

Blundar – låt mig komma hem, till Lo, se hennes skolprojekt om vargar; älskar er; vill komma hem – tvingar upp ögonen. Ser trottoar och gata genom duggregnet, men känner den svala andedräkten precis framför mig. Försöker slå bort den osynliga handen från min axel, men den sitter som sten. Handen är mjuk och iskallt levande mot mina fingrar. Kyla pulserar långsamt från mina fingrar genom armen och ut i kroppen. Jag känner mig starkare; den sakta pulserande kylan fyller mig med ny kraft och rädslan är bortblåst. Handen på min axel lyfter. I halvmörkret ser jag henne plötsligt.

Den nyss osynliga kvinnan flyr neråt gatan. Hon ser ut att strypa sig själv, men river som i vrede bort ett gnistrande halsband. Hon kastar ilsket in det i ett buskage, rusar vidare. Hon svänger av vid nästa gathörn och det sista jag ser är hennes orangeskimrande ljusa hår, innan hon försvinner runt husknuten.

Jag drar ett djupt andetag och börjar gå. Tittar nyfiken i buskaget där hon kastat halsbandet och finner det lätt. Det känns som om det vill berätta en hemlighet, men inte kan.

Dan Wolff, mars 2009, baserad på Osynlig