Emmas död

Vågar inte sakta ner, måste bort. De har tagit pappa, men jag måste bort. Bort från skogen till öppen gata. Viker av från stigen och springer in i snårskogen. Det blir svårare att följa mig och så är det en genväg mot närmsta villaområde. Jag är utmattad, andfådd, torr i halsen, men det är bara ett par hundra meter bort nu… får inte ge upp.

Jag hör dem – de är nära nu. Svarta skuggor dyker upp mellan träden. De kommer från alla håll; jag är omringad. Omringad av hotfulla skuggor med allt tydligare konturer. Det är nog meningslöst att försöka fly, men jag finner mod och springer fumlande framåt, genom slyet. Fruktlöst, för figurerna i mörka kläder är bara några meter bort. Jag skriker, vill ropa på hjälp, men skriket kvävs snabbt av en hand över min mun. Fler händer tar tag i axlar, armar och ben. Kvävs nästan av illasmakande tyg i munnen. Försöker sparka, göra motstånd, men händerna är starka som järnbojor, jag är matt. De ställer mig med ryggen mot ett ganska smalt träd. Mina händer förs bakom trädet, rispas av barken. De knyts ihop av tunna linor bildande en snara, som skär in i handlederna. Fler linor binder hals och fötter till stammen och det går inte att röra en muskel utan att huden brister under linornas tryck. De mörka människorna står tysta i en tät cirkel runt mig i några sekunder, tills ringen bryts av personen som står rakt framför mig. Han tar ett kliv mot mig. Han skrattar, kallt hånleende: ”Som sin pappa… Dumma flicka. Emma lilla…” Jag känner igen skrattet, rösten; jag vet vem han är. Han glider närmare – jag kan den där ansiktsformen. Han är några decimeter ifrån mig och för sin hand mot mitt ansikte. River bort tygstycket från min mun. Jag väter läpparna, sväljer hårt. Han är borta, men jag känner hans närvaro, hans ljudliga vedervärdiga andedräkt mot kinden. Jag känner en osynlig, iskall hand pressa mot mitt ansikte, känner den grova barken mot bakhuvudet. Kylan pulserar från ansiktet ut i hela kroppen. Åter står han där, men nu med skräckslagna ögon. En sekund senare försöker han fly genom cirkeln av människor, men de hindrar honom, river bort något glänsande från hans hals, och låter honom sedan passera och han försvinner mellan träden. Cirkeln blir tätare, men jag är inte rädd längre. Jag är stark, tar ett djupt andetag och jag känner ny kraft fylla lungorna. Sliter loss händerna ur snaran; känner varmt blod rinna längs handryggarna, men det motiverar mig bara. Jag sliter linorna från halsen, men de mörka figurerna är på mig, slår, sparkar. Jag drämmer till med armbågen mot den närmsta, som vacklar, men jag får ett stenhårt slag över näsan: den domnar omedelbart. I raseri virvlar jag armarna i luften, tappar balansen. Fötterna är fortfarande bundna till trädstammen och linorna skär obarmhärtigt in i benen. Känner en sko mot kindbenet. Ett krasande och fruktansvärd smärta. Jag kommer dö, jag vill dö: det måste sluta. Det bultar i halsen. Bultande smärta.

Dan Wolff, december 2007