A-brunnen

På

Som vanligt gick jag med raska steg in i tunneln. Alltid hade jag känslan av att vara förföljd där. Alla lampor var trasiga. Ekande slag hördes. Jag vände mig om. Ingen där. Helt ensam. Med de ekande slagen. Fortsatte med något raskare steg, men de ekande slagen fortsatte, trots att jag gått bort från tunneln. Stannade och lyssnade. Såg mig omkring ännu en gång. Fortfarande ingen någonstans. Nog. Jag upptäckte till min förskräckelse att jag stod på en A-brunn. Hoppade kvickt framåt och gick vidare. Men de ekande slagen förföljde mig.

Nära

Bara någon meter längre fram ersattes de ekande slagen av ett snyftande. Som ekade! Jag koncentrerade mig, varifrån kom ljudet? Vände mig en gång till och? Något litet svart gled ljudlöst undan. Vad? Det svarta hade varit stort som en brödrost och svart som brödet man lämnar där för länge. Jag stod som förstenad. Återigen hördes snyftningarna som mer och mer övergick till gråt. Jag stod och lyssnade till gråten i sekunder som kändes som år. Plötsligt började gråten. Vinden susade genom rasslande grenar…

”Hjälpälpälp…” Det var en kvinnoröst som lät skrämd och ihålig. Den ekade också. Som slagen och snyftningarna gjort. Stannade till, stod, darrande som ett asplöv och tittade mot A-brunnen. Då förstod jag det! Det var en människa i brunnen.

I

Jag stod fortfarande och tittade mot brunnen, ur stånd att kunna ta blicken därifrån. Och förstod också vad jag måste göra, men hur? Förresten ville jag gå hem! Gå därifrån och glömma! Men om jag gick därifrån, skulle den andre bli kvar där, för alltid! Det skulle jag inte kunna ha på mitt samvete? Tog ett steg mot den olycksbringande A-brunnen. Kände prövande på locket. Blev förvånad över att det lossnade så lätt, borde det inte sitta fast bättre? Men vilka idioter var så dumma att de lyfte på ett A-brunnslock? Jag, tydligen. Det svaga ljuset gjorde att hon såg ut som ett spöke, men ändå var det hon som skrek först. Jag kände en lätt knuff och helt oförberedd ramlade jag i. Då skrek jag också. Händerna som knuffat ner mig satte på locket. Personen de tillhörde skrattade hest och gick därifrån.

Dan Wolff, våren 2002